Läkemedelsbehandling
Läkemedlen dämpar aktiviteten hos myelomcellerna och förstör dem
Läkemedelsbehandlingen av myelom har utvecklats snabbt under de senaste åren. Tack vare detta kan man numera uppnå en betydligt effektivare symtomlindring än förut. Samtidigt har även den förväntade livslängden ökat.
Eftersom egenskaperna hos de olika läkemedel som tagits fram för behandling av myelom skiljer sig från varandra, används idag kombinationer av flera olika läkemedel. Den inledande behandlingen består oftast av en kombination med 2–3 läkemedel. Läkaren strävar efter att välja den kombination som passar patienten allra bäst och som ger en möjligast effektiv bromsning av sjukdomens framskridande. Om en viss kombination av läkemedel inte ger önskad effekt, kan kombinationen bytas ut mot någon annan.
De nya läkemedel som finns att tillgå är ofta verkliga precisionsläkemedel. Läkemedlens effekt riktas mot vissa särskilda gener, proteiner eller vävnader som är väsentliga för cancerns förmåga till tillväxt och överlevnad. Denna typ av behandling bromsar både tillväxt och spridning av cancern utan att skada friska, normala celler; men denna typ av läkemedel har tyvärr också vissa, specifika biverkningar. Utvecklingsarbetet av nya, målinriktade läkemedel fortgår alltjämt.
Olika läkemedelsgrupper för behandling av myelom
Immunmodulatorer (IMiD, läkemedel som förändrar kroppens immunförsvar)
De immunmodulatorer som tas via munnen har ursprungligen använts bland annat som sömn- och lugnande medel, men de har visat sig vara effektiva vid behandlingen av myelom.
Immunmodulatorer
- hindrar uppkomsten av tumörceller
- förebygger uppkomst av blodkärl inne i tumörer
- stimulerar kroppens försvarssystem att förstöra cancerceller.
Det sätt på vilket immunmodulatorerna inverkar på immunsystemet är inte helt känt. Eftersom immunmodulatorer kan öka risken för blodproppar, ges dessa läkemedel ofta i kombination med acetylsalicylsyra eller blodförtunnande läkemedel. Läkemedel som tillhör denna grupp kan som biverkningar orsaka en sänkning av antalet blodkroppar, domningar och stickningar (skador på perifera nerver) samt trötthet och förstoppning. Dessutom är de förknippade med en risk för blodproppar.
Proteasomhämmare
De cancerläkemedel som kallas proteasomhämmare riktar sin effekt mot vissa enzymer, s.k. proteasomer, i cellerna. Proteasomernas uppgift är att spjälka felaktiga proteiner eller proteiner som blivit onödiga, vilket är ett viktigt steg i celldelningsprocessen.
Som namnet säger, stoppar proteasomhämmare funktionen hos ”proteinklyvaren”. För myelomcellerna utgör detta ett särskilt stort problem, eftersom de producerar mycket proteiner. Då proteasomerna inte längre kan spjälka myelomcellernas proteiner, kommer dessa proteiner att samlas i cellerna och förhindra celldelningen. Detta leder slutligen till att cancerceller dör och cancerns tillväxt bromsas. Dessa läkemedel förebygger också utvecklingen av resistens mot cytostatika som används vid cancerbehandlingen.
Vanliga biverkningar av proteasomhämmare är bland annat illamående och kräkningar, trötthet, diarré, feber, neuropati och trombocytopeni, det vill säga en alltför liten mängd blodplättar i blodet.
Kortisoner
Kortisoner är läkemedel som effektivt dämpar inflammation. Glukokortikoider är den kortisontyp som ofta används vid behandlingen av myelom.
Kortison ges i stora doser tillsammans med övrig myelombehandling, vilket effektiverar behandlingen. Kortison ensamt förmår också förstöra myelomceller, men dess effekt blir ännu bättre exempelvis i kombination med cytostatika.
Kortisonläkemedel kan höja blodsockerhalten och öka patientens vikt, orsaka sömnsvårigheter och inverka på sinnesstämningen. Vid långtidsanvändning kan kortisoner öka risken för infektioner och försvaga benbyggnaden.
Monoklonala antikroppar
Monoklonala antikroppar aktiverar kroppens egna immunsystem till att försvara sig mot sjukdomsalstrare. De monoklonala antikroppar som utvecklats för behandling av myelom binder sig vid vissa proteiner i myelomcellerna. Detta aktiverar immunsystemet till att attackera cancerceller, vilket bromsar upp myelomets framfart.
Biverkningar orsakade av läkemedel som tillhör gruppen monoklonala antikroppar är bland annat feber, andningssvårigheter, en åtstramande känsla i svalget, snuva, svindel och infektioner.
Uppföljning av behandlingen
I samband med läkarbesöken hör vårdpersonalen sig alltid för om hur patienten mått och om vilka symtom som förekommit. Patienten kan också ombes fylla i särskilda formulär för detta ändamål. Det lönar sig att tala om allt som avvikit från det vanliga, eftersom biverkningarna kan vara mycket individuella.
Effekt och biverkningar följs också upp med blodprov, och vid behov med olika bildtagningar.
C-ANPROM/FI/NINL/0013/3/2022