Myelom och psyket

En cancerdiagnos innebär en stor omställning för psyket. Diagnosen inverkar på vardagen, rubbar känslan av kontroll över sitt eget liv och är alltid ett startskott till någon form av psykisk kris – både för den som insjuknat och dens närmaste. Cancer väcker rädsla och osäkerhet. Både patienten och de allra närmaste ställs inför det faktum att livstiden är begränsad för oss alla, vilket väcker frågor och tankar kring döden och livets förgänglighet.

Krisens olika faser

De psykiska reaktioner som en cancerdiagnos orsakar kan struktureras i form av en stegvis framskridande, psykologisk process. Alla reagerar naturligtvis individuelt, men oberoende av detta kommer reaktionerna hos både den insjuknade och hens närmaste att följa vissa typiska skeden under resan mot anpassning och mental balans.

Det är omöjligt att förutspå hur krisens olika skeden kommer att framskrida, hur länge de kommer att ta och vilka följderna blir. Dessa beror nämligen både på olika faktorer förknippade med själva sjukdomen och på den egna personligheten, tidigare erfarenheter, kraftresurser och på livssituationen som helhet vid ögonblicket för diagnosen. Det finns heller inga skarpa gränser mellan de olika skedena. Ofta tar man ett steg framåt, och två bakåt; men så småningom går resan ändå framåt mot en ny mental balans. Om någon förändring mot det sämre inträffar, om sjukdomen aktiveras på nytt efter remission e.dyl. återgår man ofta till något tidigare skede i processen.

Faserna i en psykisk kris

  1. Chock
    En typisk första reaktion på en cancerdiagnos är chock. Chocken känns i kroppen och fysiska symtom är därför vanliga.
    Den färska informationen om en allvarlig sjukdom väcker ofta dödsångest, och tiden stannar. I inledningsskedet, då allt känns rörigt, upplevs ofta ett överhängande akut dödshot. Typiskt för denna fas är också misstro, en känsla av overklighet – att diagnosen inte kan vara sann; och läget kan kännas kaotiskt. I chockfasen tar psyket liksom en timeout och försöker skydda sig mot information som upplevs utgöra en risk för funktionsförmågan.
  2. Reaktion
    Efter chockfasen börjar människan småningom bli medveten om innebörden av diagnosen, om att detta faktiskt ”har hänt mig / vår familj”. Nu övergår krisen i den s.k. reaktionsfasen, vilket kan innebära även kraftiga känslosvallningar.
    Chock- och reaktionsfaserna bildar tillsammans akutskedet av den psykiska krisen. Känslorna går upp och ner som en berg-och-dalbana, och känslorna kan tidvis vara mycket kraftiga. Sinnesstämningen kan variera från den ena ytterligheten till den andra, och kan bl.a. innefatta förtvivlan, ångest, rädsla, sorg, ilska, skuld och bitterhet. Den insjuknade frågar sig ofta ”varför just jag” eller ”vad orsakade sjukdomen”. Känslorna av orättvisa kan växa sig mycket starka, och olika tankar som rör sjukdomen och insjuknandet är ofta hela tiden närvarande i detta skede av krisen. Det kan vara svårt att sova, och matlusten kan försvinna. I detta skede kan det också vara utmanande att koncentrera sig på något, att minnas olika saker. Intresset för saker och aktiviteter som tidigare varit viktiga kan vara försvunnet. I reaktionsfasen får man ofta en slags tillfälliga psykiska skygglappar för ögonen som gör att de enda tankar, känslor och erfarenheter som får plats i hjärnan är sådana som rör sjukdomen. Ofta beskriver personer i detta skede också olika fysiska känningar som skakningar, huvudvärk, magont och illamående.
    Då känslorna i början av en kris svallar som värst kan en människa vanligen inte tänka klart. De flesta beskriver det som att de går omkring i ett konstant dimtöcken. Det är ofta svårt att ta emot information, och känslan av hopp är ofta helt försvunnen. Småningom, då helhetsbilden börjar klarna och en vårdplan görs upp, bildas en mer strukturerad bild av situationen. Med hjälp av vårdplanen kan man bit för bit igen börja ta emot information, och den psykiska sidan lugnar också i allmänhet ned sig en aning.
  3. Bearbetning
    Småningom övergår man till den s.k. bearbetningsfasen där man sakta börjar anpassa sig till den nya situationen.
    De kraftiga och snabbt växlande sinnesstämningarna lindras ofta en aning. Kraftiga känslor förekommer dock ännu, men de går ofta över fortare eller kan vara mindre intensiva. Någon har beskrivit denna fas som att man börjar bygga upp sitt nya jag i stället för det jag som gått förlorat, medan man samtidigt försöker bearbeta ofta förekommande känslor av hat, sorg och allmän bitterhet. Det är också vanligt att man sörjer den hälsa som gått förlorad och saker man blivit tvungen att ge upp på grund av sjukdomen. En del personer upplever också ökad irritabilitet, en önskan att isolera sig och fortgående problem med koncentration och minne. I denna fas tar man ändå små steg mot att acceptera läget, mot en litet bredare och mer realistisk syn på helheten och mot att se sina egna möjligheter.
  4. Nyorientering
    Med tiden kommer man sedan in i fasen av s.k. nyorientering, vilken varar resten av livet.
    Man lär sig leva med sina minnen av insjuknandet och behandlingarna, man anpassar sig till de utmaningar sjukdomen och behandlingarna innebär i vardagen, man lär sig/vänjer sig vid att leva med den osäkerhet som sjukdomen innebär, och finner nya saker att ersätta dem som gått förlorade. Om sjukdomen fås i balans, kommer cancern i bästa fall att bli något som finns i bakgrunden, medan andra saker igen kommer att få ta mer plats i tankar och sinne.

C-ANPROM/FI/NINL/0011/2/2022