Vad är myelom?

Multipelt myelom är en cancersjukdom som drabbar benmärgen. Sjukdomen uppkommer då vissa plasmaceller förvandlas, blir elakartade och börjar dela på sig i de blodbildande celler som finns i benmärgen. Myelom kallas också för plasmacellscancer. Myelom är den näst vanligaste formen av blodcancer, strax efter lymfom. I Finland konstateras myelom och övriga plasmacellssjukdomar hos cirka 400 personer årligen. Myelom förekommer särskilt bland äldre, och medelåldern bland dem som insjuknar är 70 år. Myelom är sällsynt bland personer under 40 år. Män insjuknar litet oftare än kvinnor.

Vidare till följande avsnitt:

Misstanke och symtom

  • Myelom utvecklas långsamt, ofta under flera års tid, och sjukdomen kan länge förbli lugn och helt symtomfri.
  • Ibland upptäcks myelom av en slump hos någon helt symtomfri person då man undersöker avvikande fynd i blodprov som tagits för något helt annat ändamål. Sådana avvikande fynd kan exempelvis vara ett lågt hemoglobinvärde (d.v.s. anemi), nedsatt njurfunktion eller hög sänka.
  • Längre framskridet myelom leder till olika symtom, varav ryggsmärtor är det vanligaste symtomet som beror på att sjukdomen spritt sig till skelettet. Myelom kan också orsaka benbrott och benskörhet; oftast då i ryggkotor, revben, skalle, höftben och extremiteternas långa ben. Som allmänsymtom orsakar myelom vanligen uttalad trötthet. Tröttheten beror ofta på anemi, nedsatt njurfunktion eller på en ökad kalciumhalt i blodet (hyperkalcemi).

Diagnos

  • Blod- och urinprov, bildtagningar och ett benmärgsprov behövs för att ställa diagnosen. Så kallat paraprotein (M-komponent) hittas nästan alltid i blod eller urin från någon som insjuknat i myelom. Detta paraprotein är ett avvikande äggviteämne som produceras av elakartade plasmaceller. Avsikten med röntgenbildtagning är att finna eventuella förändringar i skelettet. Ett benmärgsprovet behövs för att bekräfta myelomdiagnosen.
  • I samband med att diagnos ställs, utvärderas också om sjukdomen har en god eller dålig prognos med hjälp av vissa så kallade prognostiska faktorer. Utöver de olika halter som uppmäts ur blodprov inverkar också sjukdomens omfattning, d.v.s. antalet myelomceller, på prognosen. Mer omfattande undersökningar utförs först då myelomet orsakar symtom och det är dags att inleda en behandling.

Behandling

  • Som tumregel gäller att en läkemedelsbehandling sätts in först då myelomet orsakar symtom.
  • Asymtomatiskt myelom behandlas inte, eftersom symtomlindrande läkemedel inte nödvändigtvis är till någon nytta. En behandling som sätts in alltför tidigt kan också orsaka biverkningar, och den förlänger ändå inte livslängden.
  • En behandling sätts in om patienten uppvisar anemi, symtomatiska förändringar i skelettet, njursvikt eller andra symtom orsakade av myelom. Läkaren överväger vilken typ av behandling som är bäst för varje enskild patient.
  • Målet med behandlingen är att erbjuda patienten ett möjligast långt och symtomfritt liv och en god livskvalitet med så litet biverkningar som möjligt. På basen av det vi vet idag, finns ingen botande behandling, men cytostatika och nya läkemedel räcker i allmänhet till för att få sjukdomen under kontroll. Med behandlingen strävar man efter att återställa benmärgens normala funktion, minska tendensen till infektioner och korrigera eventuell njurinsufficiens. Med tanke på livskvaliteten, är det viktigt att uppnå effektiv smärtlindring. Det viktigaste målet med behandlingarna är att uppnå ett möjligast långt symtomfritt skede, men en behandling som inleds då sjukdomen ännu inte ger några symtom alls kan orsaka biverkningar i förtid.
  • Behandlingen inleds vanligen då patienten är intagen på sjukhus, men i fortsättningen strävar man efter att sköta både behandling och kontroller som poliklinikbesök eller hemma hos patienten.

Det viktigaste målet med behandlingarna är att uppnå ett möjligast långt symtomfritt skede.

En behandling som inleds då sjukdomen ännu inte ger symtom kan orsaka onödiga biverkningar.

Uppföljning

  • Myelompatientens välmående följs upp med hjälp av regelbundna poliklinikbesök.
  • Behandlingens effekt kontrolleras genom mätningar av paraprotein (M-komponent) i blod eller urin. Om antalet myelomceller är stort, ses också rikliga mängder paraprotein i blodet eller urinen. Då behandlingen har effekt, minskar däremot mängderna plasmaceller och paraprotein. Efter att en behandling inletts, kontrolleras mängden paraprotein vanligen en gång i månaden. Om medicineringen avslutats och sjukdomen bara följs upp, kontrolleras mängden paraprotein mer sällan; i allmänhet med 3–6 månaders mellanrum.
  • Behandlingen kan också avslutas då sjukdomen är inne i ett gott skede. Det är bra att minnas att myelom är en sjukdom som kan vara symtomfri i många år.

Återfall av myelom (relaps)

  • Myelom kan framskrida eller återkomma i skelettet oberoende av hur stabil sjukdomen i övrigt är. Bildtagning av benstommen utförs om patienten uppvisar nya skelettsmärtor.
  • Om myelomet återkommer kan man, om behandlingen tidigare fungerat väl, använda samma behandling på nytt. Behandlingens effekttid förkortas dock varje gång då den upprepas, och till sist förlorar den sin effekt helt och hållet. Det finns många olika alternativ till behandling av återfall. Läkaren väljer det alternativ som lämpar sig bäst.

Palliativ vård

  • Palliativ vård är den behandling som ges för att hjälpa och stödja patienter med livshotande eller obotliga sjukdomar och deras närmaste.
  • Målet med behandlingen är att förebygga och lindra lidande samt att förbättra livskvaliteten.
  • Man strävar efter en bättre livskvalitet bland annat genom att understödja funktionsförmåga och anpassning, genom att lyssna på önskemål och möjliggöra sådant som är viktigt för patienten.
  • Palliativ vård kan pågå i upp till flera år, och denna vårdform är inte tidsmässigt bunden till döden.

Prognos

Prognosen vid multipelt myelom påverkas av

På basen av dessa avgör också läkaren när en behandling ska sättas in och vilka behandlingsformer som är de bästa. Med dagens kunskap är multipelt myelom en obotlig sjukdom, men de långt utvecklade behandlingsformerna har möjliggjort en allt längre livstid. Dagens behandlingsmetoder lindrar också symtomen allt bättre och förbättrar livskvaliteten.

C-ANPROM/FI/NINL/0014/3/2022